Hanna Williams

På gatan möter vi grannarna vi ska leva i harmoni med, både människa och djur. Oväntade små interaktioner gör det uppenbart att vi, oavsett vad folk säger på sociala medier, i verkligheten är skyldiga varandra grundläggande respekt och omtanke.

För några veckor sedan stannade jag till medan en äldre man matade duvorna på vår gemensamma parkering. Jag klev ut genom porten till mitt hem, han genom porten till sitt arbete. Han hade ett vitt förkläde och en burk med brödsmulor i armarna, onekligen från det otroliga bageriet han jobbar på. Eftersom jag är förtjust i stadsduvorna lyfte jag mobilen och fotade den stora skaran som flockades runt mannens ben. De verkade känna igen honom redan innan maten regnade från himlen. Han såg upp på mig.

– Du ska inte bara ta bilder, sa han.

– Oj, förlåt, sa jag och stoppade undan mobilen, lite generad.

Han skakade lite på huvudet medan han slängde ut de sista smulorna. Duvorna delade sig som på signal när han korsade parkeringsplatsen vi stått på varsin sida av.

– Du ska inte bara ta bilder, du måste mata dem också. De är fina, men de är hungriga – titta på dem, ska han och pekade.

Alla hans smulor var redan borta, duvorna pickade febrilt på asfalten efter mer. Det är inte så att jag aldrig tänkt på att mata duvorna, snarare tvärt om – jag har tänkt på det mycket, det har bara inte blivit av. Det får mig att skämmas, jag överväldigas av en impuls att ljuga för den äldre mannen – säga att jag matade dem då och då. Istället sväljer jag motvilligt lögnen tillsammans med min stolthet.

– Vad tycker de om? frågar jag.

Han berättar att de tycker om bröd, och förklarar att bröd inte är dåligt för duvor, som folk tror – men att rågbröd är bättre för att det har mer näring. Det flesta sädesslag fungerar, även vissa baljväxter och nötter.

– Det är väldigt bra med linser, eller bulgur, något med närig i, råder han mig.

Jag tackar honom innan han försvinner tillbaka in till jobbet. När jag kommer hem ser jag brödpåsen på bänken. Där hörnskivorna, som lite för ofta åker i soporna med påsen, ligger och torkar. Det är lite pilligt att riva dem i, vad jag upplever som, tillräckligt små bitar. Innan jag går ut häller jag även ner linser och bulgur som står i skafferiet i brödpåsen. Duvorna på parkeringen är fortfarande hungriga.

---

Några dagar innan säsongens första snö faller går jag ut på gatan med en ny påse, vilket nu händer någon gång i veckan. Idag har jag med mig fröer från en blandning jag köpt. Duvorna är redan samlade. Mannen har samma förkläde, men idag även en tjock jacka på sig. Jag ställer mig bredvid honom och vi båda kastar våra smulor åt duvorna.

– Det är bra att du matar dem, säger han och ler mot mig.

– Du inspirerade mig, svarade jag, för några veckor sedan sa du till mig att jag borde – så nu gör jag det.

Mannen ser på duvorna, kastar fler smulor.

– Tack för att du säger det, säger han.

– Nej men du gjorde verkligen det, svarar jag.

Vi tömmer våra påsar och ser på varandra. Det hade varit svårt att hitta två till synes mer olika människor, men duvorna äter smulor som vi båda har kastat.

– Vi måste hjälpa varandra, säger han till mig. Du, jag, fåglarna – ibland måste vi lämna ifrån oss något för att andra ska ha det bra. Vi måste göra uppoffringar för varandra, som svenskarna gjort för att jag ska kunna vara här; som duvorna gör när vi lägger asfalt över gräs.

– Vi ska ta hand om varandra när vi har möjlighet, instämmer jag. Jag håller helt med dig.

Han tackar för att jag matar duvorna, jag tackar honom för samma sak – och för att han fick mig att faktiskt göra det.

– Se här, säger han och plockar upp en Dumlekola från sin ficka – räcker den mot mig.

– Du matade duvorna, nu matar jag dig.

Han lämnar mig med den lilla godisbiten och försvinner tillbaka in på bageriet. Dörrklockan klirrar till, pappret prasslar, jag stoppar kolan i munnen; på asfalten letar duvorna efter mer mat.

Text: Hanna Williams